**Den sämsta versionen** Inlärningsmaskinen gjorde alla besvikna. Det var långsamt, stelt och lätt för uppenbara misstag. Det behövde ständig korrigering. Dess svar var ojämna. Journalister kallade det "lovande, men flera år bort." Stadsfullmäktige ställde en enkel fråga: "Är det här vad vi ska få?" Ingen kunde säga säkert. Men en ingenjör pekade på ett grovt diagram som maskinen själv hade producerat – en dokumentation av dess tidigare prestationer. "Jag vet inte var skalningen slutar," sa hon. "Men jag vet åt vilket håll den går." Rådet fattade två beslut den dagen. För det första begränsade de vad maskinen kunde kontrollera. För det andra designade de allt utifrån antagandet att detta var dess svagaste version. De byggde in korrigering i varje system. Samhället antog mindre säkerhet. Skolor lärde eleverna hur man argumenterar mot den. Sjukhusen registrerade meningsskiljaktigheter istället för att dölja dem. Lagar skrevs med granskningsklausuler istället för slutgiltiga. Ingen antog att maskinen skulle förbli densamma. De första åren var röriga. Maskinen motsade experter. Den ändrade sig. Ibland blev det värre innan det blev bättre. En grannstad gjorde andra val. "Låt det mogna först," sa deras ledare. "Vi anpassar oss när det är klart." Fem år senare var skillnaden uppenbar. ...