Det har pratats mycket om 'internationell rätt' med tanke på situationen med USA och Venezuela idag. Så jag tycker det är viktigt att analysera vad som egentligen är 'internationell rätt'. Internationell rätt existerar i hur etikett finns mellan beväpnade främlingar. Det vill säga, den är verklig endast i den mån makten finner det bekvämt att bete sig som om den vore det. På inhemsk nivå vet vi att lagen stöds av ett monopol på legitim makt. Domstolar fattar beslut eftersom polis, fängelser och slutligen staten kan tvinga fram efterlevnad. Lag utan tillsyn är bara moralisk instruktion. Internationell rätt saknar det där tillsynsgrundlaget. Det finns ingen global suverän, ingen världspolis med obestridd auktoritet, ingen slutgiltig skiljedomare som kan tvinga stormakter mot deras intressen. Det vi kallar "internationell rätt" förstås därför bättre som en samordningsram mellan stater, inte lag i stark bemärkelse. Den kodifierar förväntningar, normer och röda linjer där incitamenten redan ungefär stämmer överens. När de inte gör det ignoreras det, och alla vet detta i förväg. Det är därför internationell rätt noggrant upprätthålls mot svaga stater och selektivt åberopas mot starka. Den begränsar aktörer endast när begränsningar är billiga. När insatserna stiger – säkerhet, överlevnad, strategisk dominans – blir avtal till papper och principer till retorik. Det betyder inte att internationell rätt är värdelös. Den utför flera verkliga funktioner. Den sänker transaktionskostnaderna mellan stater, stabiliserar förväntningarna inom lågkonfliktområden, tillhandahåller diplomatiskt språk för förhandlingar och påtryckningar samt tillåter stater att signalera avsikter och åtaganden. Men inget av detta gör det bindande på samma sätt som nationell lag är bindande. Misstaget folk gör är att behandla internationell rätt som en moralisk auktoritet snarare än vad den faktiskt är, som en spegling av maktjämvikter frusna i texten. När dessa jämvikter förskjuts, halkar lagen efter eller kollapsar. Så när folk frågar om internationell rätt är verklig, skulle Antons svar vara att den är verklig som normativ samordning, men inte verklig som suverän befäl. Att låtsas något annat är inte idealism, det är ett kategorifel som leder till kronisk förvirring, selektiv upprördhet och performativ legalism. Vi agerar ständigt chockade när internationell lag "misslyckas", trots att den gör precis det som en lag utan upprätthållande alltid gör; applicera när det är bekvämt, avdunsta när det är dyrt.